Heja Sovjet! Heja Tolgfors!

Att läsa krigsminister Sten Tolgfors är som att läsa en parodi. Det talar för sig själv.

Med exakt samma retorik som Sovjetunionen på 80-talet försöker han legitimera Sveriges deltagande i krigföringen i Afghanistan. Det är ljuvlig läsning.

Och jag utgår i från att han slipper uppföljningsfrågor från våra historielösa journalister.

4 svar

  1. OK, uppföljningsfrågor då:
    Visst är det väl så att ISAF under NATO-befäl agerar på FN-mandat?
    Således stor skillnad mot Sovjets ockupation, eller har jag missat något?

    • Om du läser vad jag skriver så pekar jag på att Tolgfors använder samma argumentation som Sovjetunionen använde. Bekämpa terrorism, skapa stabilitet, utveckling och fred*.

      Huruvida det finns ett ”FN-mandat” eller inte är fullständigt irrelevant för själva legitimeringen. Det är ju för övrigt som du skriver inga FN-styrkor utan militär som är underställd krigförande part (NATO). En i grunden helt bisarr situation. Sovjet hade även de en formell inbjudan att stödja sittande regim, precis ”vi”.

      Likheterna är häpnadsväckande, men journalisterna är som vanligt följsamma mot makten.

      *Skillnaden är att Sovjet faktiskt var mer framgångsrika. Deras lydregim drev till exempel kvinnofrigörelsen rätt hård medan sittade Karzai driver en i mycket djupt reaktionär politik för att köpa stöd.

  2. OK, det är nog sant att Tolgfors retorik är pinsamt lik den Sovjetiska. Ignorant av mig, sorry!
    Vad gäller legitimiteten har vi uppenbarligen helt olika uppfattningar. Jag tycker det är långt ifrån irrelevant huruvida det finns FN-mandat eller ej. Såvitt jag förstår – rätta mig gärna för jag är långt ifrån säker – kan Afghanistans regering motsätta sig mandatet och undanbe sig ISAF.
    Låt oss hypotetiskt säga att de gör det och ISAF faktiskt ger sig av, vad tror du då skulle ske med maktfördelning, utveckling etc. i Afghanistan? Själv tror jag att Talibanism och kaos skulle återta scenen inom kort, men jag kan definitivt ha fel.

    • Ursäkta sent svar.

      Formellt sett kan Karzairegimen göra vad de vill – precis som Sovjetunionens olika lakejregimer. (Man ska inte glömma bort att de två kommunistiska partier som styrde Afghanistan 1979 var inhemska rörelser som kom till makten av egen kraft till skillnad från sittande regim som har ”valts” under utländsk ockupation. USA lyckades ”avråda” de två motkandidaterna, bl a den gamle kungen, att ställa upp. Sedermera formaliserad genom ”inbjudan”.) Men i praktiken är de helt uppbundna av utländskt stöd (även om han blivit lite olydig i retoriken efter alla bröllop USA bombat). Men det är inte ISAF utan snarare NATOs krigförande förband som håller Karzai vid liv.

      Du ställer den svåra frågan. Det finns inget givet svar på den frågan. Jag lyssnade på en debatt där folkpartisten Allan Widman var med. Han sa ungefär som du. Dras trupperna tillbaka från Afghanistan så kommer talibanerna tillbaka med elände och kvinnoplågeri. Efteråt diskuterade jag debatten med en vän som doktorerar om just talibanerna. Han är f ö afghan själv. När jag påpekade att det Allan Widman sa (och som argument för att både Sverige men även NATO borde stanna) var exakt samma sak Sovjetunionen sa skulle hända om de lämnade Afghanistan så instämde han. Mujahedin bestod av sju olika grupper som i varierande grad var mer eller mindre reaktionära – en del helt klart på talibannivå. Den brittiske journalisten Robert Fisk besökte landet strax efter att de sovjetiska stridsvagnarna rullade in i landet. Han vittnar om hur han såg lärare upphängda i träd utanför nedbrända skolor som straff av den lokala mujahedinmilisen för att de undervisat flickor och pojkar i samma klass. Så detta är inget nytt.

      Så jag kan tycka det är lite osmakligt att samma personer/partier som skrek om att Sovjet skulle ut då men nu står och säger att NATO ska vara kvar. Lätt hycklande. För vi vet ju vad som hände sedan.

      Jag har ingen enkel lösning. Men historien har uppenbarligen visat oss utländska makters inblandning har knappats löst något, snarare spätt på konflikter – inte minst knarkhandeln. 1980 fanns det knappt några heroinister i Pakistan – i dag är de miljoner. Det kan låta cyniskt, men NATO:s närvaro är en del av problemet och driver konflikten som i sig är ytterst komplicerad. Det är inte två falanger som står mot varandra utan en väv av olika intressen, som lätt vinns över för en tillräckligt stor summa dollar (Det var så USA vann över ”talibanerna”, de åkte runt och köpte lokala klanledare för en påse pengar) eller rättigheter till opiumodling eller tull eller lokalt styre eller en regeringspost etc. De flesta med mycket blod på sina fingrar.

      Vill man sätta sig in i de härvor som drivit konflikten kan man läsa Oheliga Krig av John Cooley.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: