Vem bryr sig om en död neger?

Tor Billgren beskriver i Aftonbladet ett Sydafrika som fullständigt håller på av att haverera i social misär, kriminalitet och HIV/AIDS. Men detta är ingen nyhet. Bortsett från de första en, två åren efter det historiska valet 1994 som förde ANC till den politiska makten* har den trenden hållit i sig. De ekonomiska klyftorna som ligger bakom vansinnet på gatorna som förra årets lynchmobbar mot migrantarbetare som ”stal jobb” och ”sänkte lönerna” var ett sådant tecken. Men i medierna kallades det för ”rasoroligheter”. När det handlar om ekonomi.

John Pilger har skrivit om det här förr. Med statistik från Sydafrikanska SCB visade han att de vita sedan ”apartheids avskaffande” 1994 och framtill 2002 blivit i absoluta tal rikare, medan de svarta i absoluta tal blivit fattigare. Allt pekar på att den utvecklingen hållit i sig.

Det är med den bakgrunden rapporteringen kring valet av Jacob Zuma framstår som helt obegriplig. Om det är missriktad solidaritet med ANC eller ”idén om det multikulturella Sydafrika” vette gudarna, men att skriva om den ”kontroversielle” Zuma men missa ett land i fritt fall är ytterst märkligt. Zuma må vara en brutal sälle – kanske rentav våldtäktsman – men att inte begripa den vrede som riktas mot en ANC-ledning som fört en ekonomisk låt gå politik som endast gynnat de vita och ny burgen svart krämarklass är obegripligt.

*Vad som ytterst sällan framkommer är den uppgörelse som gjordes med den vita eliten. Där domare, militärledning men framförallt direktörerna och bankirerna skulle få sitta i orubbat bo mot ”allmänna och fria” val som skulle föra ANC:s ledning till makten. Detta för att undvika ett eventuellt ”raskrig” eller i bästa fall ett ekonomiskt isolerat Sydafrika då eventuella partners i det forna öst  hade kastat in handduken en efter en. Istället pågår det ett lågintensiv krig där de fattiga massorna sakta men säkert mördar och våldtar varandra i kåkstäderna. Enligt artikeln sker det runt 20 000 mord och ca 50 000 våldtäkter om året. Är inte det siffror från ett krig så säg.

Det sydafrikanska partiet Panafrican Congress gick till val på slogan One settler, One bullet 1994. Kanske magstarkt – även om det var symboliskt. Men en sådan politik (omfördela landets rikedomar och mark) hade nu i efterhand skördat klart färre offer än den som pågår nu. Men det är ju bara svarta.

2 svar

  1. De flesta tror att efter 1994 frigavs Nelson Mandela och ställde allt till rätta, därmed var det slut med Rainbow nations tragiska historia.

    Mycket viktigt och bra att du belyser den andra sidan. Medellivslängden i Sydafrika är 51 (!!!) år trots en GDP per capita på 10 000 (jämförbart med Kubas 9 500, och meddellivslängden där är 78 år). Hundratusentals barn lever i svält och misär och Pilger har för länge sedan rapporterat om hur många har sämre levnadsstandard än under apartheid, han kallar det ”economic apartheid”. Och detta är det land som Sverige och Storbritannien sålde stridsflyg för flera miljarder till.

    • Ja, absolut. Bilden av Sydafrika är en rosa yr glädjesaga som lyckades överkomma det hemska. Men precis som du påpekar – ekonomisk apartheid består. Och helt vansinnigt att den svarta majoriteten hade det materiellt sett bättre före 1994.

      Fast vapenfrågan är mer komplicerad. Även om det verkar rätt skitnödigt att köpa JAS för mångmiljardbelopp, inte särskilt kostnadseffektivt för att upprätthålla ett lands suveränitet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: