Den omåttligt komiska rapporteringen om vår egen Kuba-/Guantanomo-/Terrorsvensk visar rätt tydligt hur medierna fungerar. När det gällde Boströms artikel om eventuell likplundring av mördade* palestinier utbröt ett ramaskri om ryktesspridning, hörsägen och lösa boliner. Men när det gäller den gode Örebrosonen Medhis förehavande så förlitar man sig utan problem på pakistanska myndigheter**.
Tvivla icke! Här är bevisen – vitt på svart!
Först anklagades han för terrorism (och en kasse andra mindre brott). Då utropade svensk media honom till ”terrorsvensk”. Men sedan bytte pakistanierna fot och menade att han ”spionerade” i ett förbjudet område med hemliga kärnanläggningar. Så nu har vi en spionsvensk i stället men terrorstämpeln ligger väl och vilar på varje redaktion.
Nu inväntar jag med spänning på nästa anklagelseakt. Har ni några tips?
* Hm. Borde inte det vara själva problemet?
** Har man den minsta kunskap om Pakistan vet man att deras rättsäkerhet är noll och korruptionen alarmerande (nr 134 på Tranparcency Index). Att det är ISI – den pakistanska underrättelsetjänsten – som av forskaren Ahmed Rashid beskrivs som ”en stat i staten”, både lierad och fiende till USA respektivie Talibanrörelsen som styr och ställer i det här när de fyller sin tortyrceller med folk och fä kanske borde ge en hint till journalisterna att tagga ned en stund innan de okritiskt återger vad som matas ut från asiens inre.
Vitryssland har fått bära epitetet ”Europas sista diktatur” i alla möjliga sammanhang. Nu åter med Ola Larsmo vid pennan.
På det följer givetvis frågan – sedan när var Vatikanstaten en demokrati*?
* Om vi bortser från kardinalernas process (konklaven) att tillsätta Påve.
NATO: s talespersoner ljuger rutinmässigt om eventuella civila offer vid de evigt pågående bombningarna av landsbygden. Om vi vet detta förstår jag inte riktigt varför journalister fortsätter att gå på deras presskonferenser, öda tid på propaganda och ställa upp på deras teaterval.
Förmodligen handlar det om en sjuk självuppfattning. Om att vi i grunden är annorlunda. Vi är civiliserade. Vi skulle aldrig hugga huvudet av folk (vi släpper fosforbomber i stället – ungefär som i ett dataspel). Vår högstående kultur och fina fraser lyckas desarmera verklighetens råhet. På 1800-talet var det skönt tal om frälsning och upplysning*. Nu är det demokrati och mänskliga rättigheter. Alltid välpudrat och på elegant manér framfört långt i från slakten.
Då kan det vara på sin plats att även bryta ned den bilden. Och visa hur vår framstående kultur verkligen ser ut.
Amerikanska ambassaden. På civilisatoriskt uppdrag i Kabul.
* Den medvetna frihandelspolitik som påtvingades Indien i kombination med ohemula jordskatter och arbetsläger kostade i ett par svältkatastrofer uppemot 30 miljoner indier livet i slutet av 1800-talet, enligt Mike Davis i Svält och kolonialism. Bara där har liberalismen formligen krossat fascismen i den bisarra ämnesdisciplin som tror att man kan lägga offer på ideologiers skuldkonton. Det kan noteras att de områden som nåddes av järnväg och var mest kommersialiserade också var de som drabbades hårdast av katastrofen.
I ett samtal i morgonteve säger ESA:s talesperson att NASA klipper intervjun med Christer Fuglesang om politiska (eller andra ”kontroversiella”) frågor ställs. Med tanke på att astronauten är uttalad ateist så faller väl den frågan i det facket när USA sätter agendan.
Men det är ändå rätt skönt att de är ärliga. I retoriken slåss våra soldater världen över för frihet och demokrati – men i rymden ska man passa tungan! Så var det med den universella friheten.
Gärna Afghanistan – men inte här!
På Dagens Nyheters opinionssida fortsätter man med ett vinnande koncept – passar inte verkligheten får man skapa en ny.
Henrik Berggren återberättar myten om att andra världskriget stod mellan ”demokrati” och ”diktatur”. Nu skriver han att ”[i] de västliga demokratierna fanns ännu hopp om att Hitler skulle kunna tvingas dra sig tillbaka utan att det blev ett europeiskt storkrig.” Sedan syftar han på Storbritannien och Frankrike.
Käre Henrik, hur många av de brittiska undersåtarna i Indien hade rösträtt 1939? Hur många av de franska kvinnorna hade rösträtt 1939?
Nä, just det.
samma skit - här som där 