Mer planekonomi, tack!
december 27, 2009

Det är befriande när politiker säger rakt ut vad de anser. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth erkänner det vi alltid hävdat – att moderaterna vill avskaffa den lilla demokrati vi har. De har en anti-politisk agenda. Så att ge en (m)-märkt kvinna kulturportföljen är som att utse en anarkist till justitieminister.

Hennes egna ord i Dagens Nyheter: ”Jag tror på marknaden och jag tror framför allt på människors förmåga att själva veta vad som är bäst för dem.”

Den religiösa undertonen borde få alarmsystemen att gå på högvarv, detta säger allt. Lena är inte intresserad av resultatet. Hon dyrkar medlet. För henne är marknaden inte ett verktyg, utan ett altare. Lyfter man blicken en aning och ser till verkligheten så ser vi att marknadslösningar kan både fungera och misslyckas (allt handlar såklart om vad syftet är). Elen blev snordyr av att låta den osynliga handen sköta jobbet medan telefoni blev billigare.

Sedan kommer vi till det verkligt intressanta. Hon skriver att människor vet vad som är bäst för dem. Ett klassiskt påstående, som givetvis är nonsens. Då skulle jag aldrig gå till läkaren. Eller fråga om vägen. Eller be om ett tips.

Men det absurda i sammanhanget är att Lena vägrar lyssna till sig själv. Om folk vill ha billiga böcker ÄVEN om det kräver ”planekonomiska” lösningar så är det hennes förbannade plikt som politiker att tillgodose det. Inte tro att hon vet bättre vad folk behöver för lösningar.

Eller folk visste inte vad som var bäst för dem?

Annonser

Effektiv propaganda synas aldrig
augusti 3, 2009

Trots att DN: s ledare lyckas pricka rätt i sak – kommunen ska inte sälja ut sina tillgångar till underpris. Oavsett om inskränkningen av det allmänna kallas för ”avknoppning” eller privatisering. Så bygger det på helt snurrigt argumentation.

”Det är inget fel på antagandet att konkurrens kan ge högre effektivitet.”

Klassisk marknadsargumentation. Något journalister aldrig synar. En retorisk bluff som fortfarande står sig bra. Först måste man fråga sig vad som menas med ”effektivitet”. För det är ju knappast samma sak för aktieägare, arbetare, skattebetalare eller mottagare av ”effektiviseringen” (patienter, elever, kunder, medborgare). Den billigaste pensionären är ju död och begraven för länge sedan. Så ”effektivitet” hänger inte i luften. Den är relaterad till olika intressen och behov och därmed ”ideologisk” betingad.

Ett exempel: En liten kostnadsökning på ett äldreboende i form av en längre utflykt per vecka kanske fördubblar behovstillfredställelsen för de berörda (vårdare och boende) och ökar därmed effektiviteten mycket mer än vad en omorganisation och bespraring ger i ”effektivitetsvinst”. Men det är aldrig det perspektivet som ges.

För det andra så verkar den här ”effektiviseringen” trollas fram från ingenstans. Plötsligt bara infinner den sig. Men samma människor som kraxar vilt om konkurrensens väl brukar även gagga om att det inte finns några gratisluncher. Att allting kostar. Det brukar anföras mot förslag som skulle ge medborgarna saker ”gratis”. Aggressiviteten mot biljettfri kollektivtrafik är väl känd. Men när det kommer till effektivisering då jävlar är det gratis!

Som sagt, det finns inga fria luncher. Någon måste betala*. Frågan är vem?

Den omtalade ”effektiviseringen” bekostas genom att öka tempot och/eller att färre personer gör samma sak. Det innebär att någon betalar genom stress, värkande leder och oro. Det blir väldigt tydligt i arbete med andra människor. Men också i slarv för att man inte hinner med – som kan bli direkt kontraproduktivt, som när städare inte hinner putsa och feja ordentlig så folk tvärtom blir sjuka när de besöker vården (sjukhussjukan).

Det målas ofta upp en bild av en ofantlig byråkrat med onödigt pappersvändande som skulle kunna ”effektiviseras” bort genom en ”rationell” omorganisation. Det existerar inom alla stora system, både offentliga och privata. Och är nästan ofrånkomligt – om man inte vill demokratisera makten. Men då tappar ägare och politiker kontrollen över verksamheten. Farligt.

Men sanningen är att Sverige ur ett internationellt perspektiv är väldigt ”effektivt”. Svinnet inom det offentliga systemet är marginellt, endast 2 procent. Korruptionen är låg. Den svenska sjukvården ligger alltid i topp. Skattebetalarna får verkligen valuta för pengarna, som det heter. Men ändå detta tjat om ytterligare ”effektiviseringar”.

Men det handlar om något annat. De vill göra marknad av det.  Av oss alla.

* Det bör noteras att pengar är papperslappar och binära tal i datasystem. De kan möjligen ätas,  men knappast bygga hus, odla mat eller plåstra ihop ett brutet ben. Det är arbete som står för den mänskliga försörjningen.