Ingen är oberoende
augusti 5, 2009

Rikard Westerbergs ohederliga ledarstick om Venezuela är så tröttsamt i sin propagandastil att jag inte orkar smula söndet det. Det är egentligen rätt meningslöst då frågan om Venezuela handlar om intressemotsättningar. I Sverige råder en borgerlig hegemoni på alla områden – ekonomi, politik och media behärskas av kapitalet och dess ideologiska fundamenta, så även språket.

I Venezuela pågår en strid. Vi kan använda ordet ”klasskamp” som ett eko från 1970-talet. Då skiter man i ”yttrandefrihet” och ”demokratiska” metoder. Sånt fungerar utmärkt när de härskande har en hegemonisk position – demonstrera så mycket ni vill så länge det inte har någon effekt! Eller som den venezuelanske ministern uttryckte det: if you want to protest do so, but do not try to subvert the constitutional order, or call violent protests.

Lagar, deklarationer, mänskliga rättigheter, NGO-rapporter, våld, protester, media – alla är de medel när intressemotsättningar tar fart. Så detta är bara larv, då det används när det passar den egna positionen (alla ”hemskheter” som sker i Venezuela som att rita om valdistrikt, omval av förtroendevalda, lagstiftning kring yttrandefrihet etc etc finns i många västerländska ”demokratier” men ses aldrig som något problem).

Men jag måste reagera på formuleringen ”då 30 oberoende radiostationer släcktes ned”. För det första handlar det  inte om att de privatkontrollerade radiostationerna släcks ned, de får fortsätta sända över internet. De tas ifrån deras rätt att sända på specifika radiofrekvenser då de kommit över dessa illegalt/felaktigt. Med tanke på hur det genomkorrupta  punto-fijo systemet såg ut när de lade beslag på dessa frekvenser så stämmer det säkert.

För det andra. INGEN ÄR OBEROENDE*. Fatta det. De är lika oberoende som marknadsliberala Dagens Nyheter ägda av Bonniers. Inte ett dyft. Uppbundna av privat kapital för att driva en politisk linje. Låter sjukt ”oberoende”.

* Mitt första och sista vrål. Men är så trött på det.

Annonser

Orwell underlag för terapi
augusti 5, 2009

Under uppväxten hyllades George Orwells Djurfarmen i otaliga sammanhang. Den var given att läsa på svenskan. Men jag blev alltid lika förvirrad över den bristfälliga analysen*. Så är det tydligen än i dag när man läser Rikard Westerbergs ledarstick i DN. Det har tvingat mig att läsa om den där förbaskade boken gång på gång på gång, trots att jag nog anser att hans mer ”okända” verk ger mer.

Men det är ju knappast ingen slump att 1984 och Djurfarmen lyfts upp då de kunnat användas som ideologiskt slagträ från höger mot vänster och därmed tjänat som bättre verktyg än när Eric Blair avslöjade kolonialismens och kapitalismens hierarkiska människoförakt i Dagar i Burma och Nere för räkning i London och Paris.

För vad är det egentligen som händer i Djurfarmen? Djuren reser sig emot den kapitalistiska utsugningen och förtrycket, men revolutionen skapar ett nytt ledarskikt och utsugning. Sista meningen lyder så här:

”The creatures outsidelooked from pig to man, and from man to pig, and from pig to man; but already it was impossible to say wich was wich.”

Att som marknadsliberal hylla en bok som avslöjar att det inte går att se skillnad på den stalinistiska ledarklicken och kapitalets herrar verkar rena julafton för en psykoterapeut!

* Att man läser litteratur utifrån olika perspektiv är ju helt uppenbart. Arthur Koestlers Natt klockan 12 på dagen kan ses som en specifik antikommunistisk katekes – eller som en allmän beskrivning av hur makten fungerar när den bryter ned människan.